by Emma Niklasson

Om 100 år ska vi sitta på ett moln,
du och jag, och dingla med benen.

"Käraste Astrid En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen.
Och en dag när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på
dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag.

Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi. Det var så suveränt och roligt skrivet
om Rasmus som förklarade för luffaren varför han var tvungen att rymma från barnhemmet efter
att ha kastat vatten på föreståndarinnan - en hel hink. Och det är så det är. Det finns helt enkelt
ingen bättre författare i världen än du, Astrid, som kan beskriva förhållandet mellan barn och
vuxna utan att krångla till det, vare sig det handlar om luffare och barnhemsbarn, eller
prussiluskor och Pippi Långstrump.

Ja, när det gäller Pippi så hade jag naturligtvis begripit att
det var något speciellt, men inte riktigt vad. Men den här varma sommardagen, då förstod jag.
Det är svårt att förstå när man är mitt uppe i det och aldrig hinner få någon distans, men att
spela en annan av dina roller gav mig den distansen. Jag lovar dig Astrid, fast det är över 30 år
sedan Pippi visades för första gången i tv, så har det knappast gått en enda dag utan att nån
har pratat med mig om henne. Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Vi hade redan filmat
några månader och du klev in i ateljén i gamla Råsunda och sträckte ut armarna och sa: "Hej,
alla mina käraste barn", och vi sprang rakt i din famn. Och den famnen har varit öppen sedan
dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är nog alldeles extra. En mycket speciell relation. Jag
önskar att jag kunde förklara men det går inte. Och till min stora, stora glädje så behöll vi
kontakten genom åren.

Vi har haft fantastiska samtal och möten, men jag tror faktiskt aldrig
att vi har pratat om Pippi. Jo, en gång, när jag var tonåring och det var som jobbigast, för
ingen människa i världen verkade förstå att jag faktiskt heter Inger. Då pratade vi om Pippi.
Du var ledsen och bad om ursäkt för vad du ställt till med. Men du ska aldrig be om ursäkt för
att du har gjort mitt liv så fantastiskt, för det är vad det är och har varit. Trots att det ibland är
väldigt tungt. Men så är ju livet, det vet ju du om nån. Nej, våra samtal de har handlat om
teater och liv och, inte minst, kärleken. Och så har vi sjungit.

Jag minns när du första gången
sjöng " I en sal på lasarettet" för Maria, filmens Annika, och mig och vi satt hemma i din soffa
på Dalagatan och grät för att det var så sorgligt. Det var underbart.För några år sedan när du
själv låg på lasarettet, var det Margareta och du som sjöng den, och då var det också underbart,
men jag grät för jag förstod att du som funnits för mig i nästan hela mitt liv snart inte skulle göra
det så länge till. Jag vet att det är livets gång, men led i alla fall.

Du fick leva hela livet, Astrid, och du fick ett fantastiskt liv.

Vill jag önska nåt till alla människor här på jorden så var det att nån gång i livet få träffa en
person som du, som kan konsten att lyfta andra människor, mig har du lyft många gånger.
Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och
dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning
och en östgöte kan ha. Och nästa gång som nån frågar mig om jag är lika rik som Pippi
Långstrump, då ska jag inte säga nej, utan jag ska svara att "det är jag" för jag fick känna dig,
Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.

Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump.
Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film."